Oh, söta satan så jag kan bli lätt sur ibland! Det är inte alla som känner till min sura sida utan det är bara dem jag känner mig mest bekväm och trygg med som får stå ut med den sidan. Som alla andra så behöver jag somn och regelbunden mat, och om jag inte får det blir jag lite lätt sur. Om det ännu sen under den stunden händer något som gör att jag blir sur är ett helvete löst. Jag blir tyst, tyst och åter tyst. Om jag mot förmodan inte är tyst så säger jag bara onödiga och nästan elaka saker. Så, kanske bättre att jag är tyst? Jag vet inte.
Det är frustrerande för mig och framför allt för den som jag är sur på. Låt oss ta ett bra exempel. Jag och Alexander går till matbutiken. Vi handlar, går igenom listan och konstaterar att vi har allting. När vi är påväg mot kassorna ser jag en glasburk med olika innehåll. Det är alltså allt man behöver för att göra choklad kex. Alexander påpekar att det är dyrt och onödigt och att vi kan köpa de resterande ingredienserna som vi inte redan har hemma. Han säger alltså nej till mig, och det är något jag inte klarar av. Ingen får säga nej till stackars mig. När jag lagt tillbaka burken i hyllan ger jag honom the silent treatment, hela vägen till kassan, i kassan, på hemvägen, hemma och till slut funkar det inte mera.
Jag får enorma skuldkänslor, ångrar det jag sysslat med och börjar storgråta. Han om någon skall inte behöva stå ut med detta, så mycket fint som han alltid gör för mig. Jag vet inte ens varför jag reagerar så startk? Det är såå störande! Kan jag inte bara bete mig som en vuxen människa? Nejdå, jag skall ta till surheten för att jag skall få som jag vill. Detta är något jag verkligen måste jobba på, skärpning Rönnberg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar